Kapitel 2: Collecting Documents for the Inquiry

Ibland dyker de upp, personer aktiva inom exempelvis teknisk eller naturvetenskaplig forskning som framhärdar med åsikten att världen går att fullständigt förstå enbart utifrån interaktioner mellan molekyler, atomer och liknande. Bara vi förfinar våra mätmetoder, bara vi erhåller tillräckligt detaljerad kunskap kommer vi kunna förklara allt, allt ifrån materians minsta byggstenar till mänskliga samhällen utifrån denna kunskap. Latour kallar den här ståndpunkten för ett misstag i kvadrat – tron att det enbart finns ett, objektivt sant, sätt att förstå världen.

Kapitel 2 har misstag som ett central tema, i synnerhet misstag i bemärkelsen att förstå och behandla en sak på ett sätt, när det i själva verket är något annat. Latour kallar detta för ”category mistake”. Här ges begreppet ”kategori” betydelsen att tala väl om något inför andra. Kategori används alltså för att markera en tonalitet eller en riktning. Att tala väl är att använda rätt tonalitet, att ange den rätta riktningen. Latour väljer att sätta kategorimisstagen i kontrast till en annan typ av misstag, nämligen ”mistake of the senses” eller första ordningens misstag. Första ordningens misstag är simpla, de utgör brister i kunskap som kan åtgärdas genom att genomföra ytterligare undersökningar, nyttja känsligare instrument eller öka antalet referenspunkter. Där första ordningens misstag åtgärdas genom att röra sig vidare längs samma bana kan kategorimisstagen – andra ordningens misstag – enbart avhjälpas genom att byta riktning.

Latour gör en tydlig åtskillnad mellan de två typerna av misstag och menar vidare att endast andra ordningens är av intresse för den vidare undersökningen. Att fokusera på kategorimisstagen är rimligt, det är de som är definierande för de olika ”lägena” (här efterlyser jag en vettig översättning av mode-begreppet). Samtidigt undrar jag om denna separation går att göra så lättvindigt; utgör inte en brist i kunskap längs undersökningen även ett hinder för att byta och hitta rätt tonart?

Hittills har vi endast ägnat uppmärksamhet åt misstag, jag vill nu ändra inriktning till att tala om det som misstas. Latour skriver att kategorimisstagen berör tillfällen då vi är osäkra på hur frågor om vad som är sant ska ställas, ett misstag där vi inte rör oss inom ett läge utan där det råder en osäkerhet om vilket läge vi befinner oss i. För att vi ska kunna korrigera vår position och tala i rätt tonart räcker det inte enligt Latour att vi identifierar de tillfällen då vi tvekar, då vi är osäkra om vilken riktning som är den rätta. I stället för, som de Moderna, söka efter objektiv sanning – vilket utgör ett misstag i kvadrat – måste vi finna sätt att bedöma sanning som är specifika för varje läge. För att öppna för denna pluralitet i sätt att avgöra sanning använder Latour begreppet veridiction. I kapitlet beskriver Latour hur t.ex. religionen har ett sätt att avgöra sanning som skiljer sig från lagens sätt att göra det. Att tillåta en mångfald av sanningar att vara parallellt blir ett sätt att erkänna de värden som är så viktiga för De moderna utan att för den skull begå det modernaste av misstag – det misstag i kvadrat som jag inledde inlägget med – att det endast finns ett sätt att bedöma sanning på. En undersökning längs det juridiska lämnar efter sig ”något juridisk”, en undersökning inom religionen efterlämnar ”något religiöst” – inte objektiv kunskap.

Hur ska vi då agera för att inte gå vilse i denna mångfald? Hur hittar vi den rätta tonaliteten? Såväl inom vetenskap som juridik eller religion krävs ett assemblage av instrument, grupperingar, bedömningar och perspektivförskjutningar för att möjliggöra kunskap. Latour menar att det för varje läge existerar specifika villkor som måste vara uppfyllda om vill identifiera vad det innebär att tala sant och att tala falskt inom varje given kategori. För att benämna dessa villkor använder Latour begreppen ”felicity and infelicity conditions” härrörande från språkvetenskapen. Vi arbetar alltså med yttranden som, om de görs i rätt tonart, om de uppfyller de uppsatta villkoren kan utgöra utsagor om vad som är sant inom ett visst läge.

Vi hamnar nu snart i ytterligare en frågeställning: Hur skiljer vi de olika felicitetsvillkoren från varandra? Här väljer Latour att introducera begreppet preposition, vilket används i sin direkt bokstavliga betydelse av positionstagande. Prepositionerna anger den riktning i vilken en undersökning startas och avgör därigenom bland annat vilka som är de relevanta felicitetsvilkoren. Latour liknar det hela vid en bokaffär där genrebeteckningarna vid de olika bokhyllorna utgör prepositioner som kommer att styra hur vi läser böckerna. Vi ställer andra typer av frågor till en fackbok än till en roman och väntar oss även ett annat svar. Det är viktigt att betona att prepositionerna inte är något i sig utan endast påverkar det som följer efter. De är inte källan till den bana vilken en undersökning följer, de anger endast i vilken riktning som undersökningen ska ske.

Genom att samla de sätt som prepositioner färgar det som följer och anger tonart kan vi definiera ett separat läge (mode): [PRE]. Genom [PRE] kan vi undersöka och jämföra diskontinuiteter och därigenom skillnader i olika undersökningsbanor. Hur relaterar [PRE] till [NET] som vi bekantade oss med i kapitel 1? Genom [NET] kan vi följa en mångfald av associationer och, i forma av översättningar, röra oss genom andra. [PRE], å andra sidan, följer mångfalden i kopplingar och beskriver olika sätt att röra sig på.

Genom att låta nätverken och prepositionerna mötas uppstår ett centralt element för hela Latours projekt: en korsning (”crossing”). Korsningar låter oss använda element från båda lägena, jämföra dem och arbeta längs det specifika som skapas i varje korsning. Det är i korsningarna mellan två lägen som varje undersökning rör sig. Vidare intar korsningen [NET ∙ PRE] en speciell plats. Genom att kombinera nätverkens mobilitet med prepositionernas fokus på tonalitet fås enligt Latour en rörelsefrihet som samtidigt respekterar en mångfalt i värden. Korsningen bildar ett svar på viss kritik mot ANT som inriktar sig på att teorin kan landa i att allt är associerat till allt och att varje undersökning landar i att det som undersöks är en komplex sammansättning av heterogena entiteter, oavsett vad som studeras. Det är också längs korsningen mellan nätverk och prepositioner som det som följer i resterande kapitel kommer att definieras.

I kapitel 2 har vi börjat röra oss in i Latours projekt. Som kapitelrubriken antyder håller vi på att samla på oss verktyg som vi senare kommer att använda oss av i vår undersökning. Mycket är fortfarande ganska vagt definierat och begreppen behöver mer kött på benen för att verkligen betyda något. Samtidigt går det att notera vissa mönster. Latour har i kapitlet en tydlig utgångspunkt i språkvetenskapliga begrepp. Vad innebär det för den övergripande undersökningen? Skulle det vara möjligt att uppnå samma teoribygge utifrån andra utgångspunkter?

Kapitel 1: Defining The Object of Inquiry

Latour beskriver hur kunskap transporteras genom nätverk i en serie steg som utifrån sett ser ut som abrupta hopp men som från insidan av nätverket uppfattas som ett kontinuum. En ekvation ser inte ut som ett diagram och ett diagram ser inte ut som en bakteriflora. I ett senare kapitel exemplifierar han med en karta av ett berg. Kartan liknar inte berget och det är just därför, på grund av det stora hoppet mellan berg och tvådimensionell karta, som den ger kunskap om berget. I det här inlägget följer jag Latour ganska nära, med referat och citat, och det är således att betrakta som något av ett vykort snarare än en karta. En karta är användbar för den som redan har beslutit sig för att utforska ett landskap medan ett vykort genom att visa upp landskapet kanske kan locka någon ny att ge sig in i det. Det blir kanske inte så stimulerande för de som redan är välbekanta med Latour och kapitlet ( jag hoppas att fördjupning, dvs diskontinuitet, uppstår i kommentarerna), men jag finner själv att jag behöver börja med att bara insupa vårt landskap en stund.

Ok, kapitel 1.

Latour har blivit historieberättare och hans beättelse börjar så här: En antropolog har fått för sig att rekonstituera västerlandets värdesystem. Den första steget på vägen mot att ge värdena en ny och riktigare grund (kanske problematiskt ordval!) är att inte dröja kvar vid det som västerlänningarna, de moderna*, säger om sig själva, vare sig det är ris eller ros. (Hur går det här ihop med föreskriften om att låta objekten objecta? Å andra sidan är det äl just för att Latour trots allt bryr sig om vad “de” säger om sig själva och sina värden som den här boken har skrivits?). Det är i studieobjektens handlingsmönster och inte i deras självbeskrivning som vår antropolog hoppas hitta sanningen om dem.

De moderna presenterar sig själva som domänindelade – de har Lag, Vetenskap, Politik, Religion, Ekonomi och så vidare. Dessa får man inte blanda ihop, säger de åt antropologen. Det är mycket viktigt att inte blanda ihop dem, säger de. Men det visar sig snart att domänerna inte är rena och åtskilda utan att personerna som verkar inuti dem i sin praktik hela tiden rör sig mellan olika domäner. För att en domän ska förbli vad den är måste den ständigt blanda in sådant som inte tillhör den. En dag i labbet kan se ut så här:

In a single day, she may have noted visits by a lawyer who has come to deal with patents, a pastor who has come to discuss ethical issues, a technician who has come to repair a new microscope, an elected official who has come to talk about voting on a subsidy, a ‘business angel’ who wants to discuss the launching of a new start-up, an industrialist concerned about perfecting a new fermenting agent, and so on.

Lyckligtvis vet antropologen bättre än att bli förfärad och indignerad: “…we may suppose that she is intelligent enough to resist the temptation to be critical or even cynical: she is not going to waste her time being shocked that there are political ‘dimensions’ or ‘aspects’ in Science, or economic dimensions in Law, or legal dimensions in Religion.” Indignation är alltså fel reaktion, men hur ska man ta sig vidare? Som av en Försynens skickelse stöter antropologen på något som kallas Actor- network theory. Det här är såklart bekant från hans tidigare arbeten men han upprepar kort vad han anser vara den stora fördelen med nätverks-begreppet, nämligen att “it draws attention to flows without any confusion between what is being displaced and what makes the displacement possible (an oil pipeline is no more made “of” gasoline” than the Internet is made “of” e-mails)”.

Istället för att leta efter urskiljbara domängränser följer antropologen de kopplingar som i praktiken redan existerar mellan domänerna. Med hjälp av ANT rör hon sig mellan domäner lika fritt som de som verkar inom någon av dem måste röra sig. Lägg märke till ordet “måste”. Varför är denna domänöverlappning inte bara olyckligt slarv eller en brist som kan jobbas bort efter att den upptäckts? Well, vi återkommer till början: för att till exempel vetenskapen ska kunna fortsätta att producera vetenskaplighet så måste den ingå allianser med icke-vetenskap, men kopplingen till icke-vetenskap är inte ett avsteg från vetenskapligheten utan ett nödvändigt villkor för vetenskaplighetens fortsatta flöde. ANT gör det enkelt för antropologen att så att säga skilja mellan oljan och pipelinen, mellan nätverkens diskontinuiteter och de kontinuerliga värden som cirkulerar i dem.

Tillvägagångssättet är dock begränsat. Antropologen märker att hon har ungefär samma sak att säga om samtliga domäner (komponerade av heterogena element och oväntade kopplingar). Hur kan hon då förklara den skillnad mellan domänerna som de moderna så häftigt insisterar på? Hur skall hon förstå skillnaden i tonart mellan de storheten som cirkulerar i nätverken, värden som de moderna fortsättningsvis håller nära hjärtat? Och här kommer det nya. Vi ska inte bara analysera nätverk (de modernas praktik) utan också uppdaga värdena i nätverken(de modernas teori). Latour vill inte tro att teorin bara är en slöja av falskt medvetande som döljer praktiken.

Tidigare konstaterade vi att antropologen inte tror på det som västerlänningarna säger om sig själva, varken kritikerna eller patrioterna. Men det här betyder inte att hon inte bryr sig om vad säger eller att hon studerar dem på distans. Tvärtom:

she is not one of those positivist ethnologists who imagine that they have to imitate the “hard sciences” and consider their object from a distance, as an entomologist would do with insects (the mythic ideal of research in the hard sciences, quite unfair to insects, moreover, as well as to entomologists).

Hon är övertygad om vikten av att lära sig tala om sina studiesubjekt med sina studieobjekt. Det är pratet om fasta domängränser som hon inte tror på, och mot det har vi nätverksanalysen. Men värdena måste omformuleras med hjälp av en helt annan sorts vektyg: diplomati och vältalighet. Det är svårhanterliga verktyg, och de är oförenliga med den position som Hegel kallar the beautiful soul (ordet “skönande” har fått lite annorlunda konnotationer så jag tvekar att använda det), den som inte vill smutsa ner händerna utan hålla sig på avstånd från den korrumperade världen. Antropologen vill riskera detta: “She know how difficult it is to learn to speak well to someone about something that really matters to that person.”

*(På bloggen aimegroup.wordpress  riktades kritik mot Latours skiftande definition av de moderna. Ibland är geografin oväsentlig och de definieras som vem som helst som tror på åtskillnaden mellan vetenskap och politik, med på andra platser likställs de med Väst eller rentav med Europa. Kanske de moderna ska förstås som samhällen som principiellt kunde existera var som helst när som helst, men som hittills bara existerat på en begränsad plats under en begränsad tid. Jämför med hur Kant menar att den moraliska lagen gäller för alla som besitter förnuft.  Om det uppstod en ny art med förnuft eller om förnuftsvarelser från fjärran solar hälsade på oss så skulle alla dessa enligt Kant lyda under samma lagar som människan. Men eftersom Kant bara har erfarenhet av människan som förnuftig så kan människa användas som en metonymi för förnuft. Är det dumt av mig att läsa Latour på ett liknande sätt gällande Väst och De moderna: det enda historiska exemplet på en egenskap får ibland beteckna själva egenskapen?)

Vecka 49: “Introduction – Trusting institutions again?”

Är det inte lägligt att vecka 49 – den vecka vi skall diskutera AIMEs introduktionskapitel – inleds med att några debattörer pekar på en möjlig klimatvetenskaplig konspiration? Det är ju just i dessa domäner som Latour inleder sin bok. En anekdot om ett möte mellan en klimatvetare från Collège de France och ett gäng industrialister tjänar alltså som ingång till resonemanget.

Latour, som sitter med i mötet, förvånas över en sak: När klimatforskaren sätts på plats av klimatskeptisk näringslivsföreträdare – ”varför skall vi tro på dig?” – så svarar naturvetaren inte genom att tala vetenskaplig Säkerhet. Istället börjar forskaren redogöra för det nätverk av mätstationer, data, beräkningsmodeller osv som krävs för att säga något om klimatet. Han blottlägger alltså forskningens praktik, och inte minst bräckligheten i de arrangemang med vilka vi skapar objektivitet – och ber skeptikern att känna tillit till den vetenskapliga institutionen.

Här tillåter sig Latour att känna sig lite mallig: Är det inte just detta som han och andra inom Science Studies försökt beskriva sedan slutet av 70-talet? Att vetenskapens praktik är en fråga om världsliga arrangemang, och att denna faktiska praktik svårligen kan flikas ihop med en metafysik som talar om utomvärldslighet? Och hur mycket förlöjligande har han och andra från Science Studies tvingats utstå från just naturvetare när de pekat på denna problematik?

Samtidigt finns det inte längre någon tid att älta: Latour och naturvetaren har viktigare saker att göra än att käbbla – exempelvis att finna sätt att bemöta klimatförnekaren vid bordet. Detta genom att enas om värdet av objektivitet när det gäller så viktiga saker som klimatförändringar. Det som måste till är en slags försoning, en slags fredsprocess. Latour nämner inte ”the Science Wars”, men i introduktionskapitlet får vi veta att AIME-projektet är en form av diplomati; en diplomati i vilken De Moderna skall våga släppa taget om deras dröm om modernisering, och istället affirmera ekologisering.

Diplomatin som skall till består i följande: Går det att finna värden som De Moderna hela tiden sagt sig sträva mot – exempelvis ”objektivitet inom vetenskap” – och går det att dela dessa genom erfarenhet? Samtidigt; kan vi frikoppla dessa från de ”accounts” som De Moderna håller sig med i anslutning till värdena? Gissningsvis lånar Latour ”accounts” från etnometodologi, där ordet ibland översätts till ”förklaring”, men även skall förstås såsom ”världsbild”. När denna frikoppling avklarats kan vi/Latour försiktigt föreslå en alternativ ontologi, och förhoppningvis förankra den i nya institutioner. Försiktighet är centralt i sammanhanget – Latour verkar tycka att han måhända varit vårdslös i sitt tidigare arbete; inte varit tillräckligt diplomatisk.

Vilken är de accounts som De Moderna hållit sig med? Latour spenderar viss tid på att förklara resonemanget i We have never been modern. Detta är inte rätt plats att gå igenom den boken, men det är intressant att notera hans kommentar kring bokens relevans idag: När boken skrevs såg han redan att separationen mellan vetenskap och politik, natur och kultur osv var på väg att rämna. Idag – i antropocenen, människans tidsålder – är detta alltmer tydligt. Moderniseringsfronten som De Moderna identifierade sig med har kraschat in i Gaia; “the Möbius strip of which we form both the inside and the outside” (9). Vad skall det nu bli av dem?

Introduktionskapitlet målar alltså med den stora penseln kring bokens syfte: Det handlar om att finna fredliga sätt att få De Moderna att börja ekologisera, det handlar om att svara på frågan ”var är vi nu, och vad håller vi på att bli”? Samtidigt finns det mer precisa formuleringar, som att undersökningen handlar om att systematiskt klargöra och peka på kategorimisstag rörande det som han valt att kalla ”modes of existence”, och om att låna från språkfilosofiska verktyg som sedan generaliseras för att tala om en verklighet som inte bara handlar om språk.

Han säger även något om det system som skall föreslås under bokens gång: Dels att det handlar om modus i ett ”pluriversum” eller “multiversum” snarare än universum; dels av detta system inte är tänkt som ett grundläggande fundament som kan reducera ned det som finns på ”fältet”. Tvärtom försöker Latour – lika mycket sociolog och antropolog som metafysiker – att finna ett metaspråk för att göra fältets mångfald rättvisa.

Behöver vi all denna metafysik för att kunna gå från modernisering till ekologisering? Ja, menar Latour, just eftersom De Moderna redan är så djupt inne i sitt metafysiserande. De behöver en ny plats att bosätta sig på – kapitlet avslutas med en urbanist-metaforik – eftersom de inte längre kan vara kvar i den moderna Ekonomin.

Nå – vad tycker vi om detta? Har Latours projekt blivit något klarare?